Efter morfars död blev jag rädd jag var förstörd, 
För att orden att inte leva blev en stark innebörd, 
Det var chockerande jag har aldrig känt den saknad, 
jag minns alla nätter där jag svettades och skaka, 
Då jag ville att ni skulle säga att det var ett skämt, 
Att han hade kommit hem han hade återvänt, 
Men jag väntade förgäves han kom aldrig endå, 
Det var bara att acceptera fastän sorgen var svår, 
Jag blir rädd utav tanken tänk när det sker igen, 
Det som gör mig mest rädd e att det kan komma obestämt, 
När du berättade för mig du vet om sjukhuset i bilen, 
Så fick jag en känsla jag aldrig känt förr i livet, 
För, jag fick kalla kårar efter det jag hade hört, 
jag fick upp mina ögon vet att livet e skört,