Jag ska skriva om vad jag tycker om mig själv , om varför jag är som jag är och vad jag gått igenom :

- vi kan börja med att när jag föddes , fanns både Pappa och Mamma där. Mormor var nog den som fick hålla mig mest ^^ , men 9 dagar senare , så gjorde min Mamma och min Pappa slut.. Så jag har växt upp utan min pappa i princip. Sen när jag växte upp , så var mina bästavänner Mimmi,biologiska Morfar och Mormor. Sen mamma såklart. Men när jag var ungefär Sex år skulle jag tro , så bråkade Min biologiska morfar och Mamma , så sedan dess har jag bara träffat honom en gång ( skrivit om det i september. ) jag blev mobbad i skolan från förskolan till femman. Bara för jag har en egen personlighet , egen stil och egna åsikter. Den enda som förstod mig påriktigt, det var jag. Jag hade låtsaskompisar tills jag gick i fyran, och jag kunde stå upp och stå för mig själv. Utan mitt självförtroende hade det gått riktigt illa. 2007 träffade jag Lina Eriksson , vi var vänner tills mars 2010 när jag gjorde slut. Jag delade allt med henne , hon blev min låtsaskompis typ.

Sedan , när jag precis fyllt 12 , så förändrades ALLT , Mina tre bästavänner gjorde något jag aldrig kommer förlåta dem för. och 2/3 har fan inte ens sagt förlåt !? Hur i helvete kunde ni göra så ?!

Sedan , hela mitt liv har jag blivit retad o så för att jag inte hade kontakt med min Pappa , gick runt och sa att Jag inte hade någon osv.

innan jag skulle fylla Tretton så började jag hos en kurator. Skippade flera lektioner genom det , men klarade ändå plugget. Vi kom överens att jag var paranoid vilket betyder att jag hela tiden tror folk går efter mig , att någon ska döda mig och att nånting filmar mig , överallt. det är väldigt jobbigt och tar över en stor del av min vardag. varje person som går förbi måste , jag titta i ansiktet. Jag brukar OFTA kasta saker mot andra saker för jag tror det finns en kamera där. Jag har växt upp hatad , som många här vet. Och så min spyfobi många har det ,jag vet. och det är jättesvårt.. jag får panik varje gång jag går på toa och Jag har enda sen jag var liten varit superrädd och bacillrädd för att spy. Ett tag undvek jag människor..

Och varje liten posetiv sak håller hoppet uppe.. Sen jag gick i trean har jag skrivit låtar om mitt liv , vet dock aldrig om jag kommer våga sjunga för någon.

Sedan har jag haft det svårt i skolan sen två veckor efter jag började i skuru..

Ingen i världen förstår mig , och det fanns en person som gjorde det.

(dethär är bara en fjärdedel av allt skit )